Idag började jag sent eftersom jag stängde huset. Jag hade bestämt mig för att ta med
släpkärran in och besöka soptippen. Den var full av grenar löv ja allt som man
har rensat upp från trädgården. Sagt och gjort in på soptippen och dit jag
skulle var det fullt med män som backat in sina kärror!!!!! Jaha, jag då…. Eftersom
jag och bilen inte är överens om hur man backar med släpkärra så blev jag
ställd. För det brukar aldrig vara några bilar där så jag brukar köra efter
kanten där man lägger skräpet och sedan köra ut. Men nu hade de även tagit bort
den utgången.

 Jaha finns bara en sak att göra. Jag travar glatt ur och haffar
första bästa kille frågar om han kan backa med släp. Men han hade inte körkort,
då vänder jag mig till pappan som stod lite bakom och ställer frågan. Mannen ifråga
hade en nerdragen mössa över huvudet så jag såg inte hans ansikte. 

 Han tittar upp och visst han kan köra bilen. Vem
var han…. Jo min ortopedläkare! Pinsamt värre!!!!! Tror att han förstår vad jag
tänker när vi möts. Jag tror inte han har glömt. Vad har hänt undrar ni nog. Jo
jag opererade mitt knä efter en olycka och fick en ny protes för 7 år sedan. Jag
hade aldrig varit sövd förut så jag visste inte om att jag inte tål morfin. Jag
vart helt utslagen i ett dygn.

 När jag var som sjukast så kom han in och skulle
väll skoja till det lite. Varvid jag helt förstörd ber honom flyga och fara, för
mitt liv var förstört. Bara jag tittade på benet som var dubbel storlek och
sedan detta vart för mycket.  Men han
förstod mig när vi nästa gång pratades vid. Operationen blev lyckad den med.
Alltid när jag ser eller möter honom så tänker jag på detta.

Nu börjar det mulna till här lite. Kom några regnstänk när jag körde hem. I helgen syntes
sädesärlan till här. Våren är väll här då?

Kram gun